Två perspektiv - Dualistiskt och Icke-dualistiskt

Det går att se på dig själv från (minst) två perspektiv. Det ena utgår från idén att du är en separat individ som agerar och befinner sig i världen. Det andra är att du är världen (helheten) i vilken du som person (och alla andra) befinner dig.

Det första perspektivet brukar kallas för dualistiskt. Jag är en person, separerad från andra objekt och andra människor. Jag har mina egna tankar, känslor och mönster, och min egen kropp. Dessa tankar och mönster är jag mer eller mindre identifierad med: Jag är läkare, jag är socialdemokrat, jag är snäll, jag är dum och så vidare. Jag definierar mitt varande genom alla de attribut jag kan lägga till efter ”Jag är …”.

Det andra perspektivet brukar kallas för icke-dualistiskt (non-dual). De flesta människor har upplevt det perspektivet någon gång. Vårt sinne tystas och vi blir ett med helheten. Det kan ske när vi bevittnar naturens storslagenhet, ser en bebis i ögonen, blir ett med det vi gör under ett flow-tillstånd, älskar med någon och under en kort stund sammansvetsas med den andre, eller står inför någons sjukdom eller död där sinnet inte kan förstå eller förändra situationen…

När sinnet för en stund hamnar i bakgrunden kan vi uppleva det som att vi blir ett med omvärlden, att separationen mellan mig och annat eller andra försvinner. För vissa kommer insikten att det är sinnet i sig som skapar separationen, inte den eller det vi egentligen är.

Det dualistiska perspektivet är inget negativt i sig. Ett spädbarn lever i princip utifrån ett icke-dualistiskt perspektiv. Det kan inte skilja på mitt och ditt, på sina egna och moderns känslor, eller ens på sig själv och modern som enskilda individer. Ur överlevnadssynpunkt är det väldigt praktiskt (och nödvändigt) att skapa en separat identitet med en upplevelse av att jag är min egen kropp, har mina egna tankar och känslor.

Problemet uppstår då vi blir rigida. Vår egostruktur hårdnar. Vi håller hårt fast i våra föreställningar, idéer och "sanningar". Vi ser inte längre våra attribut som händelser som kommer och går, utan vi identifierar oss med dem. Och vi identifierar oss inte bara med ”det positiva” utan kanske ännu mer med ”det negativa”: Det är något fel på mig. Jag är inte tillräcklig som jag är. Jag duger inte. Jag borde…

Så det dualistiska perspektivet för med sig en känsla av att något saknas – att jag inte är okej som jag är. Vi börjar söka efter denna helhet genom att fylla tomrummet (som ofta känns som en diffus stress) med saker, mål, (andliga) upplevelser eller drömmar. När vi fått saken eller nått målet så stillas oron för en stund, bara för att någon timme, dag eller kanske vecka senare dyka upp igen. Denna cirkel är en inneboende följd av upplevelsen av separation.

För vissa människor leder denna känsla av separation till att ett sökande startar. Kanske har du kommit till vägs ände. Du har försökt och uppnått allt, men något saknas fortfarande. Inte sällan kan att må dåligt, ha ångest, depression eller utbrändhet kicka igång detta sökande. En av de första böckerna som startade mitt eget utforskande var Bengt Sterns ”Att må dåligt är en bra början”.

Ibland har vi också mer eller mindre oväntat haft andliga upplevelser som gett en känsla och förståelse av att det finns ett annat perspektiv än det separerade och ofullkomliga – att vårt hjärta fylls med kärlek, att sinnet tystas eller att kroppens gränser suddas ut.

Att beskriva hur ett andligt sökande kan se ut kräver mer utrymme än den här texten. Förutom att det kan se ut på nästan oändligt många olika sätt, så är det svårt att definiera vad som är vad i en sökandeprocess. Mer om detta en annan gång.

För en del människor blir längtan efter ett tag överväldigande (på ett positivt sätt). Smärtan av att vara i ett separerat tillstånd förvandlas till en djup längtan efter att bli ett med sig själv och omvärlden. Vi kanske får fler och fler stunder då vi upplever helhet, sinnesfrid och att inte behöva kämpa – att inte ständigt behöva förändra eller förbättra oss.

Och i vissa fall blir detta skifte permanent (ett så kallat uppvaknande). Vi ser klart och oåterkalleligt att vi är världen (medvetenheten) i vilken allt och alla uppstår och försvinner. Vi ser oss inte längre som separerade från världen utan vi förstår att vi alla är en del av samma helhet – den helhet som vi är. En helhet som det inte går att ta bort något ifrån eller lägga till något till. Det är då sökandet äntligen kan upphöra…